Öppna inofficiella
Stockholmsmästerskapen i rundpingis
Januari
Årets första månad bjöd inte bara på eftertanke och svårmod. Trots ett svinaktigt julfirande bjöd Joakim Erlandsson på en ljuvlig uppvisning i gediget sportsmanskap redan den 23:e. Sent ska vi glömma hans lediga stil och uppmuntrande blick. Men säg den förtjusning som varar för evigt: den 30:e fick vi se hans kortvariga regim slagen i spillror av den hårt servande och syndigt taktiske Björn L. Skratten ekade, men utan avund eller vansinne. Det var kärleken till sporten som skorrade mellan takbjälkarna – en glädjens triumf. Nu förstod vi att något stort var på gång. Hade vi tagit oss vatten över huvudet? Rundpingissäsongen hade tydligen dragit igång på allvar…
Februari
Redan den 11:e februari sprang vi mot bordet för att gemensamt söka den sportsliga extasen. Tårögda rusade vi runt i oändliga cirklar, men till slut blev Karl-Johan Bernhardsson oss övermäktig. Hans sluga nätspel och djävulska psykningar hade gett resultat. Nicho tycktes sänd av försynen för att hämnas den 13:e. Vedergällningen verkställdes med ett snett leende och fruktansvärt raseri. Vi anade nu att vi skapat något som blivit omöjligt att tygla. Ett frustande rundpingismaskineri som levde sitt eget liv. Ett ovalt monster som varje onsdag krävde nya offer.
Julius Pettersson såg inte mycket ut för världen då han dök upp lite förstrött den 18:e. Nu vet vi bättre. Fortfarande skälver vår bartender då han erinrar sig de lismande segertjut han tvingades utstå när skrällsegern var ett ohyggligt faktum. Julius avslöjade inte sin taktik trots oändliga övertalningsförsök från den gemytliga damen i butiken bredvid, men någon tycktes ha fått nys på något. Tamer Karim hette han. Den 25:e är sedan dess hans egen bebådelsedag. Vi står fortfarande med sänkta huvuden inför den förnedring hans medspelare tvingades utstå.
Mars
4 mars är inte känt för mycket. Det sägs att Yannick Noahs f.d. fru flyttade in i sin nya lägenhet på rue Fremicourt den dagen för många år sedan, men ingen vet säkert. Vad vi däremot vet med absolut säkerhet är Kalle Bogren besökte oss just då fören uppvisning vi sent ska glömma. Aldrig falskspelande eller taktiskt manipulativ, men något skedde som inte kändes genomhederligt – vi upplevde oss rånade på vår stolthet!
Tack gode gud för Matti Bartl! Den hitreste tyske gentlemannen spred sin entusiasm och sin glädje här den 11:e, men hans seger var misstänkt lättvunnen. Mycket riktigt: han hade med sig eget racket! Diskvalificeringen var ögonblicklig. Han tvingades ut under vilda skrik och i upphetsningen glömde vi bort att notera den nya segraren – var vänlig kontakta oss du okände mästare!
Anders Persson kanske inte är någon större dansör, men fotarbetet runt bordet var det inget fel på 18/3. Kvicka skutt som blandades med explosiva hästsprång i jakten efter den flyktiga lilla bollen från helvetet. Efter en hård tvekamp stod han till slut som segrare och skulle säkert fira fortfarande – jo, det var ett segslitet nachspiel – om inte Kalle Falk smulat sönder högmodet en kulen kväll den 25:e.
April
Att Carl din Rieta är en bejublad charmör är ingen hemlighet. Hans färdigheter i rundpingis kom däremot som en chock t.o.m. för hans närmaste beundrare. Smidigt utmanövrerade han varje hot tills slutligen segerbägaren höjdes mot takhögtalarna sent den 1⁄4. Tack och lov fick vi under påsken tillfälle att dämpa musiken och slipa furugolvet, men den 15: e var dags igen. Det var då fick vi stifta bekantskap med Mikael Lindfors: ”bombaren från tallskogen”. Hans seger var total. Det totala rundpingiskriget tycktes nu oåterkalleligt. Vi satt uppe sent den natten och diskuterade vad detta egentligen skulle innebära…
Markus Nilsson gjorde ingen besviken när han dök upp som hastigast den 17/4. Med sedvanlig intelligens och spjuveraktighet tuktade han oss alla som hade samlats runt läxbordet. En lektion vi sent kommer att glömma. Vitsigheter och oprovocerade utfall blandades med sirligheter och raka forehands. Men den som lyssnar han lär… och den som lyssnade mest uppmärksamt tycks ha varit Jonas Fredriksson.Hans lärotid var över. Stunden han så länge suktat efter var äntligen kommen. Tårögd föreföll han falla till golvet då matchbollen studsade bort mot boulebanorna. Musiken tystnade. Kocken upphörde med sin stekning: En ny mästare hade sett kvällens ljus.
Maj
Under fanorna vandrade vi ut i solen den första maj och skrek ut våra förhoppningar om ett klasslöst samhälle. I en helt egen klass befann sig dock Magnus Persson redan vid niotiden samma kväll. Hans sensuella spelstil tilltalade oss alla. Fräcka backhands kombinerades med en oerhört lidelsefull blick för spelets rätta natur. Inget utspel, nej, men det svettiga förspelet till matchbollen var en uppkäftig gliring åt rundpingisens moralister.
Isak Lindström visade sig visserligen inte vara den typen av människa man beskriver i visor och rundpingis hade han bara läst om i böcker. Ändå vågade han sig hit den åttonde maj och med en lagom dos tur räckte den omtvistade förmågan ända till finalspel. Länge trodde vi att Isaks nerver inte skulle stå emot trycket, men vi fick anledning att ångra våra spydigheter.Segern var rättvis, det kan inte förnekas. Men vi samtalade länge den natten – ställde oss frågan: vad är det för värdegrund vi kan enas om runt bordet? Redan den 15:e fick vi svaret: Nikos Simeonidis slog sönder våra förhoppningar om en renlärig kamp. Hämnaren från korintkanalen skonade ingen. Hans näve höjdes mot taket redan innan buffén var avdukad. Processen var kort, karg och kallsinnig.
Anders Husar, stigen från en gammal kavalleristsläkt, var lite blyg. Han talade inte gärna om inte direkt tilltalad.Handslaget slappt, men inte utan karaktär. Spelstilen var likadan. Orörlig, undvikande och nästan ursäktande stoppbollade han sig till månadens största skrällseger. Hans jubel efteråt den 22:e maj avslöjade dock andra, mer preussiska, sidor av hans personlighet. Vi ser fram emot nästa holmgång Anders! Men Vidar Egnér vågar vi inte välkomna lika fördomsfritt. Hans knivskarpa repliker och sarkastiska viskningar är sådant vi inte trodde skulle kunna ge resultat.Frispråkig som kanske ingen annan raljerade han sig igenom månadens segaste masskamp. När Vidar till slut lämnat oss sent den 30 maj förstod vi att det egentligen inte fanns några tydliga gränser mellan spelförnuft och utstuderat vansinne. Kom junisol och värm våra frusna sinnen. Kom…
Juni
Juni öppnade storslaget: Solen strålade och kvarteret vimlade av entusiastiska studenter som underhöll oss från sina utsmyckade fordon. Kunde det bli bättre? Nej, redan den femte var värmen försvunnen. Huttrande samlades vi runt bordet för den näst sista kvalificeringsomgången. Så drog ringdansen igång. ”Och jungfrun hon går i ringen med röda gullband”, hördes någon sjunga i baren. Men här skuttade inga oskulder omkring. Tvärtom, det blev en kamp mellan ärrade, lite bittra kämpar. Till slut drog Joel Tunström det längsta strået. Han vägrade halka in i det farliga vemodet. Han höll glöden brinnande!
Så kom då till slut fredagen den tolfte – den absolut sista chansen att kvalificera sig till den final som så länge hägrat som något exotiskt, nästan drömskt. Ryktet hade dessutom nått oss att legendaren Mikael ”Äpplet” Appelgren absolut ville finnas på plats som domare under finalen. Tanken på att skaka denne fyrafaldige världsmästares hand fick många av oss att helt tappa koncentrationen under de inledande varven runt bordet. En enkel stoppboll räckte mer än en gång. Snart var vi bara fyra. Men inte vilka fyra som helst – här möttes för första gången rundpingisens största eleganter. Som de välkända musketörerna ur konungens livvaktsstyrka höjde vi våra racketar mot rörledningarna i taket; det här skulle bli en hedersam fight! Till slut återstod det inget annat än att bocka inför gascognaren Stéphanes finlir. Den hitreste fransosen blev alltså den siste av oss att nå det mål som så länge föresvävat oss alla. Ett mål som för de flesta av oss förblir en omöjlig dröm.
Men nu är det inte långt kvar… Vi får inte förivra oss, det är sant.Vi måste behålla förnuftet, kylan… men på onsdag är det faktiskt: FINAL!
Final
Så var då till slut dags för final. Vår Dj från buddisternas bergstopp i Alperna spred sina destruktiva klingande budskap, men stämningen var på topp. Boulehallen kokade av förväntan. På exakt utsatt tid dök han upp; vår domare och prisutdelare.Mikael ”Äpplet” Appelgren promenerade ned för trappan med ena handen i fickan och ett behagligt leende på läpparna. Han gav oss genast känslan att den här mannen vill man köpa en begagnad bil av, men hävdade envist att det inte fanns några till salu. Snart stod vi alla samlade runt bordet. Martin, Vidar, Björn, Joakim … Joel, Tamer… ja, alla vi som en gång vunnit. Vi som vet hur det känns att bäras i triumf upp för boulehallens slingrande trappa.
Det går långsamt först. Alla spelar säkert, ingen vill åka ut. Här handlar det om tålamod. Vissa kan inte hålla sig, försöker sig på en specialare, men det straffar sig oftast. Andra tappar för ett ögonblick koncentrationen. Julius, som förberett sig som en franciskanermunk inför sin pilgrimsvandring, skjuter helt omotiverat i nätet – till synes utan anledning. Men ingen vet hur det egentligen förhåller sig, det cirkulerar många rykten och konspirationsteorier.
Snart är det bara fyra kvar. Och inte vilka fyra som helst. Bland annat ser vi där förra årets tvåa. I vild stil skuttar sällskapet runt bordet tills det oundvikliga är ett faktum: Tvekampen! På ena sidan Anders Huszar, på den andra Isak Lidström. Två välkända ansikten här nere i underjorden. Så är plötsligt det hela över. ”Äpplet” lyfter Anders näve mot kristallkronan. Vi har en ny ”champ”. Ett nytt namn i krönikorna. Anders fick sin revansch från förra året. Hans resa till Berlin med hotell för två lockar dock inte lika mycket som andra priset – märkligt då han föredrar torra vita viner från Jura – och det sker faktiskt ett byte med tvåan som raskt springer hem för att hitta sitt gamla tyska lexikon. Tredjepristagaren, den karismatiske backhandspecialisten, bröt samtidigt ihop av glädje då priset visade sig bestå av en kryssning för två tillÅland – Nordens Sicilien.
När segerjublet lagt sig ställer sig domaren framför bordet och lovar att bjuda på ölom någon kan ta två servar i rad. Vi står tysta och ser denna vackra uppvisning i sportslig förnedring, men det blir till slut två som faktiskt får lyckan att dela bägare med ”Äpplet” som insisterar på att själv betala. ”Bollarna var för nya, hade för mycket mjöl på sig”, ger han som förklaring till att två trots allt lyckades stå emot hans världsmästarservar. Tydligen är det lite svårare att skruva med splitternya bollar… man lär sig något nytt varje dag. Vi njöt av finalyran, sörplade på våra glas och började så smått se fram emot en sommar fylld av helt andra aktiviteter – kanske av mer erotisk natur. Men någonstans inom oss visste vi nog att vi snart skulle ses igen. Alla vi riddare runt rundpingisbordet…
